Thursday, October 9th, 2008
Idag på tillfälliga jobbet:
Ringde huvudbiblioteket för att beställa böcker, och min kollega på plats lovade leta fram boken senare, men nu är det ju dags för Nobel.
Det hade jag faktiskt lyckats glömma. Förra året satt jag framför webb-tv och såg Horace himself komma ut genom den där dörren och möter pressen. Då var det kul att Lessing vann, och lite historiskt för min del - jag hade ju till och med läst hennes böcker innan hon vann. I år reloadar jag wikipedia på jobbet tills någon lägger upp resultatet, och sedan kan jag inte uttala namnet. Vilket i och för sig inte gör pristagaren mindre värd priset, han kan ju inte rå för att jag inte behärskar franska, men det kan bli ett litet elände om kunderna ute på “min” filial får för sig att de vill läsa årets pristagare. Jag borde ha bokmärkt den där wikipedia-sidan.
Hemkommen tänker jag att nobelpriset kanske är lite överreklamerat. Å ena sidan är det kul med uppladdningen och Nobelhysterin, att litteratur fortfarande kan engagera (en del) folk på det här sättet. Å andra sidan - en författare per år får priset, och är man hyfsat litteraturintresserad hinner man upptäcka betydligt fler författare än så på ett år. Det säger ju sig självt att priset omöjligt kan räcka till för alla som är förtjänta av det.
Fast det är ganska trevligt att jobba på ett ställe där det är legitimt att bry sig.
Wednesday, October 1st, 2008
Den första av höstens månader har gått, och det i läsandets tecken. Under september läste jag hela elva böcker, vilket är ganska anmärkningsvärt med tanke på att det är en bok mer än jag läste under hela sommaren.
Septembers lässkörd:
Älskade du av Barbara Voors
The Remains of the Day* av Kazuo Ishiguro
Var är Alaska? av John Greene
Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson
Stolthet och fördom* av Jane Austen
Tidig morgons fåglar av Mona Martin
Om jag inte hade sett honom av Kevin Brooks
Emma Gloria och den röda längtansboken av Henrika Andersson
Pappan och havet av Tove Jansson
Dygnet har 179 timmar av Birgitta Boucht
Män som hatar kvinnor* av Stieg Larsson
Mycket barn- ungdomslitteratur den här månaden, delvis på grund av recensionsuppdrag. Två omläsningar av gamla favoriter, och mycket ljudbokslyssnande. Läste första hela diktsamlingen på ganska exakt ett år (den senaste var Philip Teirs Någonting ur hennes mun faller i min mun förra hösten). Lyriken är helt klart en eftersatt genre i min läsning. Återstår att se om den här lästakten uppehålls under resten av hösten. Och bästa läsupplevelsen i september (på hela året!) var förstås Åsa Larssons senaste.
* audioböcker
Andra bloggar om: läsning, Åsa Larsson
Tuesday, September 30th, 2008
Ha, nu ska jag också blogga bokinköp gjorda över nätet, när jag för en gångs skull har något att komma med i den kategorin. Utnyttjade fraktfriheten hos en nätbokhandel och ser nu fram emot att följande böcker ska anlända så att jag får stressas ännu mer av de olästa böckernas antal:
Kärleken är ett blandband av Rob Sheffield
Pinocchioeffekten av Henrik Diamant
Hey Princess av Mats Jonsson
Igår påbörjade jag läsningen av Aidan Chambers nya supertegelsten till ungdomsbok. Imorgon ska jag avhämta ett recensionsexemplar komplett med brådskande deadline. Det här är allt kommer med andra ord att få möta sin första paus. Det är synd, för hittills har den varit sympatisk, och jag har känt att livet och läsningen är sådär stora tillsammans när Chambers genom Cordelia beskriver förälskelse på ett sätt som får mig att vilja skriva till den fiktiva Cordelia och berätta hur klok jag tyckte att hon var redan i de tidiga tonåren, och hur insiktsfull hennes moster var på den tiden.
Andra bloggar om: Det här är allt, Aidan Chambers, bokshopping
Wednesday, September 17th, 2008
Hundra år efter alla andra läser jag - eller snarare lyssnar jag på - Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Är en tredjedel in i cd-boken för närvarande, och har än så länge inte alls förstått hypen. Jodå, visst fungerar det här bra som diskunderhållning, men jag har faktiskt inga problem alls att stänga av när jag har hängt diskborsten på tork. Kanske det blir annorlunda när slutet närmar sig.
Andra bloggar om: deckare, cd-böcker, Stieg Larsson
Wednesday, September 10th, 2008
Två timmar till, och så var boken utläst. Det är snudd på skönt, för nu kan jag börja leva ett normalt liv igen och koncentrera mig på annat än att läsa Åsa Larsson.
Det här kommer för min del att vara årets ohotat största läsupplevelse (och om det under det kommande kvartalet visar sig att jag har fel så är jag sannerligen en mycket lyckligt lottad människa!).
Så bra. Inte minst hur hon jämför alla människor med hundar, hur hon använder sig av fåglarna och av det kvardröjande mordoffret. Och jag upprepar: Det hon gör med språket. Och med människorna. Med sista sidan läst sitter jag och känner mig som om jag sett ett såpaavsnitt och inte kan bärga mig i väntan på fortsättningen. Hallå, vad ska det bli av de här människorna nu, i väntan på att nästa bok tar form?
Jag tänker inte komma med någon analytisk recension av Till dess din vrede upphör. Jag är alldeles för betagen och förälskad för det. Jag uppmanar er bara: Läs! Oavsett om ni brukar läsa deckare eller inte.
(Bara en sak till. När jag skrev det här, om att inte våga läsa Larsson själv - åh, så fel jag hade! För åh, så underbart att få störta genom texten själv utan att behöva anpassa sig till uppläsarens takt)
Andra bloggar om: Åsa Larsson, Till dess din vrede upphör, deckare
Tuesday, September 9th, 2008
Fick låna ett exemplar av Åsa Larssons färska Till dess din vrede upphör igår, och gav snabbt upp alla tankar på att avsluta annan pågående läsning. Rullar mig vällustigt bland Åsa Larssons ord istället. Hon är underbar, den författaren. Jag vill starta fanclub, måste bara läsa färdigt först…
Och det är precis så mycket Åsa Larsson som i de föregående böckerna. Det är Kiruna beskrivet på pricken - att jag aldrig har satt min fot där hindrar mig inte från att känna att det måste vara beskrivet på pricken. Det är de där små detaljerna i språket som får mig att vilja tipsa alla bekanta med dialektintresse. Och dessutom ger hon oss ett nytt Kirunaoriginal!
Det ska vara Åsa Larsson till det här, till att plantera ut mördaren i ett tidigt skede och ändå hålla läsaren i ett järngrepp genom berättelsen. Jag vet ju vem de kommer att få fast, det är inte därför jag läser. Utan för att hennes språk är så tätt och så på kornet, för att hennes romanpersoner är så levande att jag strundvis är helt övertygad om att om jag bara kommer till Kiruna, så visst finns Anna-Maria Mella på polisstationen. Och för att det finns en sugande, krypande stämning som gör att jag inte kan lägga ifrån mig boken. Det är inte ett frenetiskt “åh nej hur ska det gå”-bladvändande i raketfart, jag bara sjunker in och glömmer omvärlden. Äta? Åh, måste man? Yogastart? Visst, spännande, men jag läser ju.
Det är länge sedan jag levde och andades en bok på det här frenetiska sättet.
Andra bloggar om: Åsa Larsson, deckare, Till dess din vrede upphör, Kiruna
Tuesday, September 2nd, 2008
Det är lustigt hur mycket litteratur man kan konsumera medan man gör annat.
Likaså är det lustigt hur just detta att man inte själv måste följa texten med ögonen kan få en att läsa så väsensskilda böcker som Marian Keyes’ Är det någon där? till Kazuo Ishiguros The Remains of the Day. Den förstnämnda valde jag för att jag vet att Keyes är underhållande, den senare för att jag vet att boken är omtalad och en typisk bok som kan bli en klassiker bara den får tillräckligt många år på nacken. Med Keyes’ böcker är det så att jag kan tycka att det är lite slösaktigt med dyrbar lästid att ta sig genom dem (i synnerhet som den föregående, Änglar, verkligen inte var någon höjdare). Vad gäller The Remains of the Day passar den väldigt bra på en lång mental lista över böcker som jag i varierande grad känner att jag borde och vill läsa (vissa vill man mer än man borde, och vice versa), men allt mer anar att jag knappast kommer att ta mig tid och energi till att verkligen påbörja och avsluta.
Så hur underbart är det inte att man kan hitta båda dessa motsatser (om man vill) i uppläst form på biblioteket! Ena veckan spacklar och målar jag väggar medan Marian Keyes underhåller mig och skakar om mig (eller något mindre eftersom jag snubblade över en totalt oannonserad spoiler på en blogg strax före jag nådde den del av boken när vi verkligen får veta vad Anna har råkat ut för i New York). Andra veckan tömmer jag flyttlådor och monterar möbler medan jag skärper sinnet för att ta in Kazuo Ishiguros roman. Den är betydligt mera svårtillgänglig än Är det någon där?, men båda berättarna är faktiskt lika pladdriga, fast på mycket olika sätt. Medan Keyes i vanlig ordning låter sina huvudpersoner vara rappkäftade och underhållande i sitt berättande är butlern Stevens i Ishiguros roman istället överdrivet invecklad i både formuleringar och tankegångar. Ett tag igår höll jag på att bli galen på mannen, men nu när jag har vant mig tycker jag faktiskt att han är rätt charmig. Men jag tvivlar fortfarande på att jag skulle ha tagit mig genom boken om det inte gick så utmärkt väl att göra det samtidigt som jag försöker åstadkomma en beboelig ordning i det kaos som min lägenhet utgör.
Andra bloggar om: ljudböcker, Marian Keyes, Kazuo Ishiguro
Tuesday, August 12th, 2008
Får ett exemplar av Xiaolu Guos Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande i min hand på jobbet. Bär boken med mig till köket, läser stående medan jag slevar i mig illrosa fil och brygger te. Förlorar mig i sidorna medan teet mörknar. (Svart te - en styggelse när jag läser om Kina, och när jag egentligen föredrar grönt)
Bokens skyddsomslag är rött, precis som pärmarna på Catarina Liliehööks Mei Wenti! Inga problem! - Om livet i dagens Kina, som jag parallelläser. Undrar varför alla Kina-relaterade böcker jag läser är röda, om det har något med Maos lilla att göra.
(18 sidor in i boken verkar den lovande, men jag anar redan att en del ordvändningar har gått förlorade i översättningen. Det blir så tydligt när Zhuang slår upp ordet alien, och något senare konstaterar “nu jag laglig främling”.)
Andra bloggar om: Xiaolu Guo, Catarina Liliehöök, Kina
Monday, August 11th, 2008
Jag har ju en svaghet för internatskoleböcker, grundlagd i åttaårsåldern när jag började läsa Enid Blytons S:t Clare-böcker. Via Magix hittade jag den här topplistan med internatskoleskildringar. Kunde till min förvåning konstatera att jag har läst hela sju av de titlar/serier som hamnade på listan, men så fanns det en hel del så kallade stora klassiker med också, och inte bara typiska brittiska flickböcker.
Kul lista som gav mig tips på ett par böcker jag verkligen skulle vilja läsa. Men jag var naturligtvis inte alldeles nöjd med listan, bland annat för att den i mitt tycke så sövande tråkiga Räddaren i nöden av J.D. Salinger smugit sig med. Därför inspirerades jag till en egen lista, om än i det mindre formatet.
Här kommer alltså min topp-fem-lista över internatskoleböcker:
I en klass för sig av Curtis Sittenfeld
En internatskoleskildring för den vuxna läsaren, men den här är stundtals nästan lika obehaglig som internatskildring som Michelle Magorians Hemlängtan. Mycket sociala spel, utanförskap och överanalyser. Fascinerande och välskriven!
Harry Potter-böckerna av J. K. Rowling
Behöver knappast en presentation, men jag lovar att en del av min förtjusning för dem handlar om att Harry inte bara lever i en parallell och fantastisk värld, utan att han dessutom vistas på en internatskola, om än en mycket speciell sådan. (Däremot är jag inte alls vidare förtjust i Diana Wynne Jones föregångare om trollkarlsskolan Chrestomanci.)
Böckerna om S:t Clare av Enid Blyton
Som sagt, böckerna som fick mig att fastna för internatskoleskildringarna. Det är mycket midnattsfester och skämtartiklar, och visst blir det lite förnumstigt emellanåt - som i alla Blytons böcker - men åh, stämningen!
Hemlängtan av Michelle Magorian
En främmande fågel på min lista såtillvida att tillvaron på internatskolan beskrivs i mycket negativa ordalag. Ingen eskapistisk läsning, utan snarare en rå skildring av hur eländigt det kunde vara att dels vara ett återvändande krigsbarn och dels skickas bort till en internatskola mot sin vilja.
En liten prinsessa av Frances Hodgson Burnett
Frances Hodgson Burnett var en av mina favoritförfattare när jag var sisådär tio-elva år. Det kan hända att jag skulle uppleva den här som lite väl sedelärande vid en omläsning, men Frances är trots allt alltid Frances, så riktigt illa kan det knappast bli.
Vilka är era favoriter bland internatskoleskildringarna? Känn er manade att svara i kommentarsfältet - eller gör en lista på egna bloggar.
Andra bloggar om: flickböcker, internatskoleböcker, Curtis Sittenfeld, Harry Potter, St Clare, Enid Blyton, Michelle Magorian, Frances Hodgson Burnett
Friday, August 8th, 2008
Skralt med bokbloggandet i sommar, mestadels på grund av ganska ojämn nättillgång. Dessutom har det varit skralt med läsandet - två böcker i juni, dubbelt upp i juli. Men så är det också länge sedan sommaren var ledig och kunde ägnas åt ambitiösa läsprojekt som involverade finstilta tegelstensromaner
Någonstans lever ju ändå hoppet om att min lästakt ska öka inom den närmaste framtiden. Annars vore jag väl inte så vansinnig att jag under Konstens Natt 2008 köper inte mindre än åtta böcker:
Finlandssvensk ordbok
Skumtimmen av Johan Theorin
Tvåsamhet av Johanna Holmström*
Verskonstens ABC av Alf Henriksson**
Jag vet varför burfågeln sjunger av Maya Angelou
Burpojken av Torey Hayden
Arabella och andra mästarberättelser
Kära Agnes! av Håkan Nesser
… och dessutom hämtade jag häromdagen ett AdLibris-paket innehållandes En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adiche, samt en hög svenska bilderböcker till kusinbarnet i utlandet. (Han har dessutom gått och blivit en äkta bokmal sedan jag såg honom senast - inte ens fyllda tre kan han numera sitta still i min famn genom hela Javisst kan Lotta cykla. Klart man blir stolt. (Han släktas säkert på mig.)
* Finlandssvenska noveller. Som delikata praliner, hoppas jag.
**Eftersom mitt pocketexemplar är tämligen sönderläst - nej, det är inte jag som har varit en fullt så ivrig utforskare av verskonstens begrepp, utan snarare en tidigare ägare.
Andra bloggar om: sommarläsning, bokköp
Thursday, June 26th, 2008
Idag nås jag av två besked:
1. Nästa Narnia-filmatisering, Prins Caspian, har premiär nästa vecka.
2. Det är jag som ska recensera den.
Besökte biblioteket och passade på att låna hem boken (Caspian, prins av Narnia). Nu är frågan: vill jag läsa den före jag ser filmen eller inte? Om jag läser den kan jag skriva om hur filmen (inte) håller sig till originalberättelsen. Men om jag inte läser den kan jag ta in och bedöma filmen lite mera för vad den är, än för vad den inte är. Jag har förstås läst boken tidigare, men det är några år sedan senast, så den sitter inte direkt etsad i detaljminnet.
Andra bloggar om: film, Narnia, Prins Caspian, fantasy
Wednesday, June 25th, 2008
För ganska exakt tio år sedan läste jag min första vuxendeckare, och insåg till min förvåning att genren passade mig mycket bättre än jag väntat mig. Minns fortfarande att det var Elizabeth Georges Pappas lilla flicka, och att jag åren efter det läste de följande fyra-fem böckerna i serien också. men sedan kom jag av mig - böckerna hade en tendens att bli allt tjockare och liksom… fluffigare, i takt med att deckarintrigen blev allt mindre renodlad.
Gissa vad jag upptäckte häromveckan? Att BBC har gjort tv-serie av böckerna, och att den är riktigt bra. Hoppade lite dumt in i tredje säsongen, men nu ska jag se dem från början. Lånade hem första säsongen från biblioteket idag, och ser fram emot att återupptäcka berättelserna jag läste för flera år sedan.
Kommissarie Lynley fungerar för tillfället mycket bättre för mig än originalberättelserna i bokform. För visst var de välskrivna och allt det där, men inte tillräckligt för att jag ska ha tålamod att ta mig genom allt extra fluff. Och i BBC-versionen kvarstår just den del som var bäst med böckerna - den intressanta intrigen. Jag skulle ju kunna läsa böckerna också - om jag var strandsatt med mycket tid och begränsat med böcker.
(Och nu när jag har skrivit det här blir jag nästan lite rädd för mig själv - sedan när blev jag så här inne på det positiva i att vissa författare skriver böcker som blir så himla bra filmer / tv-serier? Manusfabrik till Hollywood och allt det där, ni vet.)
Andra bloggar om: Kommissarie Lynley, deckare, Elizabeth George
Saturday, June 21st, 2008
Tekoppen skriver om vad mitt läsande sannolikt måste ha drabbats av. Hittill den här månaden har jag börjat på tre böcker, läst ut en och överlag känt ett tämligen stort ointresse gentemot det litterära. Sånt är lite skrämmande om man är van att alltid leva läsande.
Jag läser bloggar om litteratur, hittar en massa böcker som jag vill läsa men vet samtidigt att det där med att ta sig genom en bok känns som ett svårt projekt.
Lite har det släppt nu. Läste ut Isfågeln i förmiddags innan jag steg upp, och lutet var just sådär hetsigt sidvändande som jag behövde just nu.
Nu ska jag ta mig an Alice Kuipers Livet på en kylskåpsdörr i brist på Shakespeares En midsommarnattsdröm. Ty det tycks vara mitt öde att alltid inse behovet av att låna hem den från biblioteket när alla bibliotek redan har stängt dörrarna inför midsommarfirandet.
Läs även andra bloggares åsikter om läsleda, Isfågeln, Livet på en kylskåpsdörr, En midsommarnattsdröm
Wednesday, June 11th, 2008
DN har en artikel om klassikerutgivningen på de svenska förlagen, och de uppmanar oss i rubriken att läsa minst en klassiker denna sommar. Hade tänkt läsa Bröderna Karamazov i sommarhängmattan. Duger det, DN?
Men annars - varför vill man egentligen att folk ska läsa klassiker? Varför är det så nödvändigt att läsa böcker som är skrivna för länge sedan, eller i fall där det handlar om sk. moderna klassiker, för inte så länge sedan? Missförstå mig rätt nu - jag läser klassiker och tycker väl nog att det är bra att folk gör så. Men varför, egentligen? Vad är orsaken till att klassiker anses som så bra läsning? I’m trying to hit the orsakerna. Någon som har något att säga om detta?
Böcker med litterära kvalitéer överlever sin tid, god litteratur dör aldrig, och hela det där köret, jo jo. Men varför måste man hojta så mycket om det?
Read the rest of this entry »
Monday, June 2nd, 2008
hej jag heter marie och jag blir galen på författare som upprepar sig själva hela tiden. just nu:
jag har läst Erlend Loes nyaste, Gör vad du vill, och den är så SAMMA att jag blir tokig. och nej, jag kan inte säga att jag är expert på Loes författarskap - Naiv Super, Blåst och Fakta om Finland är de böcker jag läst, tror jag. men i alla fall.
igen en ung huvudperson. ensam i tillvaron - sådär riktigt själsligt ensam, på ytan fri från familjen men ändå helt bunden. kontaktar Viktiga/Kända Personer trots sin litenhet. flackar runt. tänker ljuvt naivt på stora saker. blir glad på slutet.
sådan är Gör vad du vill, den här gången i dagboksform dessutom. och ensamheten har gjorts riktigt riktigt konkret genom att Loe sett till att huvudpersonens familj omkommit i en flygkrasch. stackars Julie tröstar sig med att utmana döden och hoppa på slumpmässiga flygplan från världsdel till världsdel medan krispsykologen Geir rymmer till Mallorca med Julies bästa vän.
och ja, det är ganska fjantigt och ja, det är ganska förutsägbart. men jag kommer på mig själv med att faktiskt fnissa fånigt medan jag läser boken på bussen i alla fall, för Loe är rolig, även om tematiken kanske inte är den mest nydanande.
men ändå undrar jag: hur många gånger får man skriva samma bok? jag kan ju liksom redan det här.
